Sedan jag sist var här och skrev så har det hänt mkt, så mkt att jag inte orkar skriva ner allt. Min pappa har åkt in och ut på sjukhus länge nu och jag tycker inte att någon har tagit honom på allvar.. nu har min älskade pappa avlidit, strax före jul.
Jag är arg, ledsen och besviken på dagens läkarvård. Han ringt ocg träffat olika läkare pga huvudvärk som inte går över.. han har genomgått flera kurer pencilin.. som inte hjälp. Tillslut var han i så dåligt skick att de skickade honom akut till sjukhuset.. väl där tar de lite prover.. men uppenbarligen inte alla.. alla prover visar sig vara normala, ingen infektion, sockervärdena bra m.m men han producerar ingen kortison pga att en gammal tumör börjat växa igen (som han tog bort för 15 år sedan) de ger honom extra kortison, såpass mkt att han blir helt uppspeedad.. skickar hem honom efter några dagar på sjukhus.. efter ett par veckor hemma blir han sämre.. ringer då själv sjukhusupplysningen som tycker att han ska åka ner igen, han ringer mig och gråter och frågar om jag kan köra honom.. det gör jag, och mamma följer med. Han blir inlagd igen, men inga nya prover görs utan de lägger om medicineringen lite bara.. han skickas hem igen efter några dagar, fast i sämre skick än första gången.. han går hemma några veckor och blir allt sämre.. han ringer sjukhuset flera gånger som säger att de inte har någon PLATS för honom där för tillfället.. han tappar lusten (förståeligt) går hemma och blir bara sämre och sämre.. tills en kväll då vi kommer hem efter att ha handlat lite julklappar.. han ligger då i badkaret, utan vatten.. heelt borta och bara yrar.. vi ringer ambulans, han åker ner till Näl, flyttas dagen därpå till Uddevalla sjukhus. Först DÄR tar de ett ryggmärgsprov som visar att han har hjärnhinneinflamation.. som gått långt + en liten liten blödning.. han får blodförtunnande och andra mediciner som skall ta bort inflamationen.. äter det i ca 1 1/2 vecka kuren skulle avslutas på lördag före julafton då han skulle vara såpass bra att han skulle få komma hem.. men icke.. på torsdagen innan ringer sjukhuset min syster och talar om att pappa fått en stor blödning som slog ut hans andning och åkt akut till Shalgrenska sjukhuset.
Vi åker dit på morgonen efter och tar in på hotell hela familjen, mamma, jag med familj, syster med familj och min bror med sin flickvän.. vi får träffa pappa som vi knappt känner igen.. han ligger i resspirator med slangar överallt.. slangar från huvet som dränage och mycket mer.. det va jobbigt att få se honom i så dåligt skick.. min starka pappa! vi pratade med läkaren som sa att än finns det hopp.. det hoppades vi på men på något sätt hade jag gett upp hoppet..det kändes som slutet.. och mycket riktigt.. läkaren ringer oss tidigt nästa morgon när vi ligger på hotellet och talar om att pappa fått en kraftig blödning till.. att det blöder såpass mkt att inte ens dräneringen fungerar.. nu är hoppet ute säger LÄKAREN.. vi bröt ihop.. det var fruktansvärt.. vi åker till sjukhuset och får träffa en ny läkare, som talar om att det inte är någon vanlig blödning pappa fått utan ett pulsåderbrock.. som i de flesta fall inte går att laga.. vi är inne hos pappa flera gånger och pratar, håller handen och kramar honom.. man ville inte åka därifrån, då kändes han längre bort på något sätt.. på söndagen åker vi dot igen för att ta farväl, då var alla slangar borttagna förutom respiratorn som höll hjärtat igång.. sköterskan tyckte att barnen skulle få komma in och ta farväl.. så vi tog med dom..
Elina tittade länge med stora ögon på sin älskade morfar.. sedan började hon smeka honom på armen.. Isak stod mer längre bak, tyst och fundersam.. de säger hejdå morfar och följer sedan med sköterskan Erik ut, där de får varsin present en nalle och en bil och varsin sjukhuslåda full med grejer.. dessa presenter kallar vi för morfarpresenterna och det var hans julklapp till sina barnbarn.. vi visste den dagen att det inte var mkt aktivitet kvar i pappas hjärna.. så vi fick ta farväl medans han var varm och inte dödförklarad.. det blev han dagen efter.. måndagen den 21 December är en dag vi alltid kommer att minnas. Den här julen har varit den värsta julen i mitt liv.. en person, en viktig person fattades.. och kommer alltid att göra.
Jag är arg, ledsen och besviken på dagens läkarvård. Han ringt ocg träffat olika läkare pga huvudvärk som inte går över.. han har genomgått flera kurer pencilin.. som inte hjälp. Tillslut var han i så dåligt skick att de skickade honom akut till sjukhuset.. väl där tar de lite prover.. men uppenbarligen inte alla.. alla prover visar sig vara normala, ingen infektion, sockervärdena bra m.m men han producerar ingen kortison pga att en gammal tumör börjat växa igen (som han tog bort för 15 år sedan) de ger honom extra kortison, såpass mkt att han blir helt uppspeedad.. skickar hem honom efter några dagar på sjukhus.. efter ett par veckor hemma blir han sämre.. ringer då själv sjukhusupplysningen som tycker att han ska åka ner igen, han ringer mig och gråter och frågar om jag kan köra honom.. det gör jag, och mamma följer med. Han blir inlagd igen, men inga nya prover görs utan de lägger om medicineringen lite bara.. han skickas hem igen efter några dagar, fast i sämre skick än första gången.. han går hemma några veckor och blir allt sämre.. han ringer sjukhuset flera gånger som säger att de inte har någon PLATS för honom där för tillfället.. han tappar lusten (förståeligt) går hemma och blir bara sämre och sämre.. tills en kväll då vi kommer hem efter att ha handlat lite julklappar.. han ligger då i badkaret, utan vatten.. heelt borta och bara yrar.. vi ringer ambulans, han åker ner till Näl, flyttas dagen därpå till Uddevalla sjukhus. Först DÄR tar de ett ryggmärgsprov som visar att han har hjärnhinneinflamation.. som gått långt + en liten liten blödning.. han får blodförtunnande och andra mediciner som skall ta bort inflamationen.. äter det i ca 1 1/2 vecka kuren skulle avslutas på lördag före julafton då han skulle vara såpass bra att han skulle få komma hem.. men icke.. på torsdagen innan ringer sjukhuset min syster och talar om att pappa fått en stor blödning som slog ut hans andning och åkt akut till Shalgrenska sjukhuset.
Vi åker dit på morgonen efter och tar in på hotell hela familjen, mamma, jag med familj, syster med familj och min bror med sin flickvän.. vi får träffa pappa som vi knappt känner igen.. han ligger i resspirator med slangar överallt.. slangar från huvet som dränage och mycket mer.. det va jobbigt att få se honom i så dåligt skick.. min starka pappa! vi pratade med läkaren som sa att än finns det hopp.. det hoppades vi på men på något sätt hade jag gett upp hoppet..det kändes som slutet.. och mycket riktigt.. läkaren ringer oss tidigt nästa morgon när vi ligger på hotellet och talar om att pappa fått en kraftig blödning till.. att det blöder såpass mkt att inte ens dräneringen fungerar.. nu är hoppet ute säger LÄKAREN.. vi bröt ihop.. det var fruktansvärt.. vi åker till sjukhuset och får träffa en ny läkare, som talar om att det inte är någon vanlig blödning pappa fått utan ett pulsåderbrock.. som i de flesta fall inte går att laga.. vi är inne hos pappa flera gånger och pratar, håller handen och kramar honom.. man ville inte åka därifrån, då kändes han längre bort på något sätt.. på söndagen åker vi dot igen för att ta farväl, då var alla slangar borttagna förutom respiratorn som höll hjärtat igång.. sköterskan tyckte att barnen skulle få komma in och ta farväl.. så vi tog med dom..
Elina tittade länge med stora ögon på sin älskade morfar.. sedan började hon smeka honom på armen.. Isak stod mer längre bak, tyst och fundersam.. de säger hejdå morfar och följer sedan med sköterskan Erik ut, där de får varsin present en nalle och en bil och varsin sjukhuslåda full med grejer.. dessa presenter kallar vi för morfarpresenterna och det var hans julklapp till sina barnbarn.. vi visste den dagen att det inte var mkt aktivitet kvar i pappas hjärna.. så vi fick ta farväl medans han var varm och inte dödförklarad.. det blev han dagen efter.. måndagen den 21 December är en dag vi alltid kommer att minnas. Den här julen har varit den värsta julen i mitt liv.. en person, en viktig person fattades.. och kommer alltid att göra.
Ingen av oss kunde i sin vildaste fantasi tro att det var så här det skulle sluta, han skulle ju komma hem till jul! tumören var inte livshotande.. men i själva verket var det inte tumören allt berott på.. utan hjärnhinne inflamationen som uppstod genom att pappa fått bihåleinflamation för över ett år sedan som sedan vandrat upp genom en öppen förbindelse (som blev när de utförde operationen för 15 år sedan, de gick då in genom näsan) hur kunde de missa detta!? han var på årliga kontroller pga att han genomgått denna operationen.. allt är så rörigt och jobbigt nu..
Jag kommer aldrig att glömma min pappa, han var den bästa, snällaste pappa man kan ha.. som alltid ställde upp, i vått och torrt.. sjuk som frisk. Hur ska vi kunna leva vidare utan dig? vi får helt enkelt leva med våra minnen av dig.. istället.
Jag älskar dig pappa <3>
För alltid!
